Pär Boork Blogg

I Läkartidningen pågår sedan en tid en debatt om vad psykiatri egentligen är. Till en början menar Jonas Dencker och Jan Wålinder, professor resp professor emeritus, följande:

“Vi menar att psykiatrin är den specialitet som ska syssla med sjukdomar som har sin grund i neurobiologiska förändringar i CNS, deras diagnostik och behandling.[...] Psykiatrin ska alltså syssla med psykisk sjukdom – inte med allehanda mellanmänsklig disharmoni.”

Ökat antal slutenvårdsplatser och ökad specialisering på neurobiologi föreslås sedan samtidigt som en grundutbildning i psykoterapi ifrågasätts när inte neuropsykiatrin får samma utrymme i psykiaterutbildningen. Claes Davidson, leg läkare, specialist i psykiatri, leg psykoterapeut, argumenterar sedan mot ett ensidigt fokuserande på naturvetenskapliga metoder och det positivistiska paradigmet. Han skriver:

“Detta paradigm passar ju egentligen bara för det fåtal tillstånd vilka likt Huntingtons korea låter sig påvisas kemiskt. De allra flesta andra är ju från början livsproblem, vilkas känslomässiga och kognitiva hantering fallerat, med större eller mindre psykologiska och adaptiva katastrofer som följd. “

De följande inläggen i ordväxlingen andas polemik och en argumentation som, vad jag kan överblicka, så länge varit tongivande inom psykoterapi/psykiatridebatten. Från min psykodynamiska horisont konstaterar jag att psykiatrin som medicinsk specialitet bär på (minst) en olöst konflikt – i denna debatt manifesterad som konflikten mellan positivism och hermeneutik.

Psykiatrin kanske behöver lite insyn utifrån för att få perspektiv på sitt läge? I det senaste numret av LT skriver Lars Häggarth, specialist i allmän och urologisk kirurgi, överläkare, ett välformulerat och nyanserat inlägg (hur ovanligt det än kan tyckas för en debatt om psykiatri…men så kommer han ju också från en helt annan medicinsk gren) om hur märkligt det blir med en allt mer somatiserad psykiatri där patienter och deras livsöden blir bortskalade till förmån för analyser av biokemiska processer. Han efterfrågar en mångfacetterad psykiatri som kan handskas med både biologisk/medicinska delar av människors lidanden liksom med emotionella.

“Vi behöver en psykiatrisk specialitet med högt i tak där vi kan få stöd och hjälp för våra patienter och där vi kan hämta kunskap att själva tilllämpa. [...] För mig som ser det utifrån är båda sidor, den biologiska och den emotionella, lika viktiga och så sammanlänkade att om inte båda hjälps åt att simma så drunknar bägge. Då blir det inte mycket psykiatri kvar.”

Lars Häggarths påpekande innehåller ett både-och-spår som tycks mig tillåtande och alldeles för värdefullt för att gå förlorat. För att kommentera något i debatten känns det lite plumpt av professorer i psykiatri att slå ner på psykodynamisk kunskap som något gammalt och förlegat, som de gör i ett inlägg. Det har kanske dröjt lite väl länge innan psykodynamisk psykoterapi blivit utvärderad på liknande vilkor som andra terapiformer, men när så nu sker – borde inte förespråkare för detta synsätt välkomna och stötta detta? Visst, det kanske finns någon liten stam av gamla trångsynta dynamiker som protesterat mot all form av utvärdering tidigare, men det finns också nyutbildade psykodynamiker som är intresserade av forskning och metodutveckling, som vill vara en del av en mångfacetterad psykiatri. Och för den delen: att bemöta trångsynthet med trångsynthet - ja, då är det sannerligen som upplagt för konflikt.

Mer av både-och, höga takhöjder och breda korridorer! Vi som arbetar med psykiatri skall ju lösa problem och konflikter, inte skapa dem för oss själva.