jump to navigation

Piller eller prat torsdag, 8 oktober, 2009

Posted by parboork in Reportage, Riktlinjer, depression, Ångest.
Tags: , , , ,
2 comments

SvD, som under året gett ett betydande utrymme åt debatten kring Socialstyrelsens Riktlinjer för behandling av depression och ångest, drog i tisdags (den 6 oktober) igång en artikelserie om vilken hjälp personer med ångest och depression får i Sverige idag.

Det är en intressant artikelserie som belyser olika synsätt på psykisk ohälsa, personliga berättelser och hur behandlare ser på den nya terapitrenden. Idag beskrivs även hur internetterapi fungerar. SvD:s journalist Anders Haag har själv genomgått internetterapi och lämnar ut delar av sin dagbok.

Socialstyrelsens projektledare Gunilla Nyrén uttalar sig i en av artiklarna (Vilken hjälp..?) och menar att de nya riktlinjerna verkar ha missuppfattats. De är i huvudsak riktade till primärvården och inte till psykiatrin. Om det nu är på det sättet kan man kanske tänka sig att Socialstyrelsen själva har ett visst ansvar för den ”missuppfattningen”. Och om det nu har missuppfattats, hur anser Socialstyrelsen att psykiatrin skall uppfatta riktlinjerna?

I artikeln om behandlarnas syn på den nya trenden framträder en nyanserad bild av den kliniska vardagen. Samtliga intervjuade är oroliga för likriktningen som kommit med de nya riktlinjerna och nya vårdprogram. En kritik mot att ensidigt använda diagnosen som utgångspunkt för val av terapi växer tydligt fram i slutet av artikeln.

Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi.

Jag läser med spänning vidare imorgon.

”…hela arbetet måste göras om.” onsdag, 9 september, 2009

Posted by parboork in Debatt, KBT, Läkemedel, Riktlinjer.
Tags: , , ,
1 comment so far

socialstyrelsen-logo

Hårda ord från ledande psykiatrer läggs nu till den redan massiva kritiken mot Riktlinjer för behandling av depression och ångest. SvD rapporterar idag om att beslutet om att godkänna Riktlinjerna har skjutits upp från oktober i år till januari 2010 med anledning av de rekordmånga remissvaren - ”550 sidor med nästan uteslutande förödande kritik”. Johan Franck, sektionschef vid KI och verksamhetschef för Centrum för psykiatriforskning, säger till SvD:

Det är så många fundamentala fel och brister att hela arbetet måste göras om.

Hans Ågren, professor i psykiatri vid Sahlgrenska Akademin, satt själv i en faktagrupp under utarbetandet av Riktlinjerna och har lett den arbetsgrupp inom Svenska Psykiatriska Föreningen (SPF) som haft som uppgift att framföra föreningens åsikter. I sina slutsatser skriver gruppen:

Prioriteringsförslagen innehåller så många tveksamheter att Socialstyrelsens legimitet att uttala sig om psykiatrisk behandling har skadats.

Vidare säger Hans Ågren till SvD att kommunikationen inom faktagruppen förhindrades av Socialstyrelsen och att det är anledningen till den okunniga snedvridningen för KBT och mot läkemedel. Kritiken i SPF:s remissvar är omfattande och massiv.

I dagens artikel i SvD finns det flera märkliga saker som framkommer. Dels att någon som själv deltagit i utarbetandet av Riktlinjerna leder en arbetsgrupp med syfte att framföra kritik mot arbetet. Lite märkligt, men säkert bra. Att kommunikationen inom faktagruppen förhindrades av Socialstyrelsen är en mycket intressant uppgift som dock är svår att värdera. Tyvärr tycks inte uppgiften följas upp av journalisten, men frågorna trängs i mitt huvud när jag funderar på saken. På vilket sätt förhindrades kommunikationen? Inom faktagruppen, mellan fakta- och prioriteringsgruppen, eller bådedera? Är det en utbredd uppfattning eller enbart Hans Ågrens åsikt?

Gamle kursaren Benjamin Bohman, ordförande för Föreningen för Sveriges KBT-psykologer, bereds snabbt plats på SvD för ett inlägg i debatten. Kritiken är förutsägbar, menar han och klappar kritikerna på huvudet genom att förklara för dem att det är naturligt och förståeligt att inte vilja få grundvalarna för sitt eget arbetssätt ifrågasatt. Han menar sedan att en enkel sökning i vetenskapliga databaser råder bot på KBT-tvivlet:

Med en enkel sökning i några stora databaser med vetenskapliga artiklar kan man finna studier som visar att KBT ger bättre långtidsresultat än antidepressiva läkemedel och att uppföljande sessioner med KBT är mer effektiv som underhållsbehandling än antidepressiva preparat.

Inga betänkligheter om hur arbetet med Riktlinjerna har gått till där. Hårda fakta är det enda som behövs. Men frågan är om inte det är detta som är den springande punkten i hela utarbetandet av Riktlinjerna och i den massiva kritik som uppstått – någonstans på vägen har kommunikationen mellan olika grupper tappats bort. Det mjuka arbetet, samtalen, psykologin, har kommit bort i ett arbete som handlar om att förorda just detta.

 

Evidens under sommaren fredag, 28 augusti, 2009

Posted by parboork in Blogg, Debatt, Psykoterapiforskning.
Tags: , , , ,
add a comment

Som Psykologtidningen tar upp i senaste numret (9/09) har en mängd remissvar kommit in till Socialstyrelsen angående de prelliminära Nationella Riktlinjer för behandling av depression och ångest.

Gunnar Bohman, Univ.lektor, leg psykolog, leg. psykoterapuet, Stockholms universitet, med kollegor har som expertgrupp utformat en gedigen skrivelse där man går igenom evidensparadigmets utveckling och evidensbasen för psykodynamisk psykoterapi. Syftet är att komplettera Socialstyrelsens Riktlinjer och det vetenskapliga underlaget för det.

Varför behövs det en sådan komplettering? kan man undra. Bohman och kollegor menar att det bland Socialstyrelsens expergrupp på 27 personer endast finns 3 legitimerade psykoterapeuter, varav alla har kognitiv beteendeterapeutisk inriktning. Belysningen av det psykodynamiska kunskapsområdet i Riktlinjerna har naturligtvis blivit därefter.

Denna grupp med Gunnar Bohman i spetsen kommer fram till följande efter sin genomgång: 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att psykodynamisk terapi, utifrån senare års studier och nämnda metastudier, väl uppfyller kraven på empiriskt validerad och evidensbaserad behandling. Aktuell empirisk forskning har också visat att psykodynamisk terapi har varaktig effekt vid olika psykiatriska diagnoser. Behandlingsmetodens inriktning på förändring av patienters specifika strategier och förhållningssätt, bakom olika (ofta flera) former av svårigheter och symtom utgör en påtaglig styrka i klinisk praxis.

 

Ok, men vad har man för grund i att påstå det? Läs hela rapporten här!

Även Göran Rosenberg har skrivit en kommentar till evidensparadigmet i en kolumn i DN den 24 juli.

Läkaren Lars H Gustavsson refererar till denna på sin blog och ansluter sig också till skaran som vill kommentera nuvarande inriktning inom sjukvården.

Debatt och bloggat kring Riktlinjerna onsdag, 8 april, 2009

Posted by parboork in Blogg, Debatt.
Tags: , , , , , , ,
add a comment

Diskussionen fortsätter kring de nya nationella riktlinjerna för behandling av depression och ångest. Från psykolog- och psykoterapeuthåll hörs nöjda röster kring att det satsas på psykologisk behandling. Men man varnar för att kravet på kompetens är för lågt.

Läs tex. debattinlägg i Läkartidningen av 8 professorer och företrädare för SFKBTP som menar att regeringens storsatsning mot psykisk ohälsa riskerar att äventyra patientsäkerheten. Idag publicerades även ett debattinlägg i Dagens Medicin av Svanborg, Perris, Kaldo och Katz som menar att Staten bör finansiera utbildning av KBT-psykoterapeuter.

Huvudartikeln i senaste numret av Psykologtidningen tar även upp Riktlinjerna och låter i intervjuform olika personer få göra sina röster hörda. På Psykologstudent.se diskuteras även specifikt denna artikel, liksom Cullberg, mfl:s debattinlägg i SvD och Läkartidningen på Tores blogg.

Även Jonas Mosskin har skrivit några intressanta inlägg i ämnet på sin blogg.

Jag konstaterar: Riktlinjerna i sin nuvarande utformning har både välkomnats och, framför allt, provocerat! Kanske är det som några av nämnda författare är inne på, att Socialstyrelsen inte bara har valt evidensbaseringens väg utan även hämdens väg i dessa riktlinjer. För nog ligger det en hund begravd någonstans när Socialstyrelsen, den statliga myndighet som har tillsynsansvar för yrkesbehörighet inom hälso- och sjukvården, provocerar aktiva yrkesföreträdare så.

Panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi måndag, 6 april, 2009

Posted by parboork in Ny forskning, Paniksyndrom, Psykoterapiforskning, psykodynamisk.
Tags: , , ,
3 comments

I februari 2007 kom något så ovanligt som en randomiserad kontrollerad studie (RCT) med en manualiserad psykodynamisk behandling. Det var Milrod, Leon, Busch, Rudden, med kolleger som jämförde panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi (PFPP) med tillämpad avslappning (TA) i en studie med 49 vuxna individer (18-55 år) med paniksyndrom, med eller utan agorafobi. Resultaten visade att de som fått PFPP fick större reduktion i symtom, var i högre grad benägna att svara på behandlingen och hade bättre psykosocialt fungerande efter behandlingen. Studien är den den första i sitt slag där en manualbaserad psykodynamisk behandling undersöks experimentellt i ett sampel med paniksyndrom.

Senare under 2007, i juni, presenterade Milrod och forskargruppen kring henne ytterligare analyser av materialet och man undersökte då om förekomst av personlighetsstörning modererar effekten av PFPP. Av de ursprungliga 49 deltagarna bedömdes ungefär hälften uppfylla kriterier för någon personlighetsstörningsdiagnos och av dessa befanns 4 av 5 ha en diagnos inom kluster C (fobisk-, osjälvständig- och tvångsmässig personlighetsstörning). Det visade sig att förekomst av kluster C diagnos modererade effekten av PFPP på så sätt att dessa individer förbättrades mer i PFPP än de som inte hade någon kluster C komorbiditet.

I mars innevarande år presenterade Klass, Milrod, Leon, Kay, med kolleger ytterligare en studie på materialet. Denna var av mer undersökande karaktär och studerade om interpersonella förluster inom sex veckor före insjuknande i panikstörning modererade effekten av PFPP och TA. Tre fjärdedelar av deltagarna rapporterade sådana händelser och resultaten visade rakt emot hypotesen att interpersonella förluster inte modererade utfallet av PFPP-behandlingen. Däremot fann man, intressant nog, att interpersonella förluster modererade effekten av TA. De som hade upplevt interpersonella förluster kort tid innan behandlingen förbättrades mer i TA – en behandling som inte fokuserar på detta tema.

Som förespråkare för ett multiperspektiv inom psykiatrin tycker jag att det är särskilt intressant med välgjorda experimentella studier där man undersöker moderatorer. Även om underlaget är något magert i detta fall (49 deltagare) var det tydligt att PFPP fungerade bättre än TA betraktat ur ett grupperspektiv. Men det fanns också olika dimensioner av information i materialet som förtydligade och nyanserade det resultatet. Individperspektivet visade att både förekomst av personlighetsstörning och interpersonella förluster inverkade på behandlingsprocessen. Kunskap både om grupp- och individperspektivet behövs verkligen om vi skall kunna göra kvalificerade bedömningar om vilken terapi som passar bäst och i vilket läge.

Manualen för PFPP finns sedan tidigare på engelska men finns nu även på svenska, översatt av Madis Kajandi. För oss som arbetar med barn- och ungdomar finns även en bok som behandlar det av Milrod, Busch och Shapiro.

Referenser:

Milrod B, Leon AC, Busch F, et al. (2007). A randomized controlled clinical trial of psychoanalytic psychotherapy for panic disorder. Am J Psychiatry. 164: 265-272.

Milrod B, Leon AC, Barber JP, et al. (2007). Do comorbid personality disorders moderate panic-focused psychotherapy? An exploratory examination of the APA Practice Guideline. J Clin Psychiatry. 68:885-891.

Klass, E. T., Milrod, B. L., Leon, A. C., Kay, S. J., Schwalberg, M., Li, C., Markowitz, J. C. (2009). Does interpersonal loss preceding panic disorder onset moderate respons to psychotherapy? An exploratory study. J Clin Psychiatry. 70 (3): 406-411.

Milrod, B. L., Busch, F., Cooper, A. och Shapiro, T. (2008). Psykodynamisk behandling vid panikstörning. Lund: Studentlitteratur.

Milrod, B. L., Busch, F. N. och Shapiro, T. (2004). Psychodynamic approaches to the adolescent with panic disorder. Malabar, Florida: Krieger Publishing Company.

Nationella riktlinjer för behandling av depression och ångest tisdag, 31 mars, 2009

Posted by parboork in Debatt, KBT, Läkemedel, psykodynamisk.
Tags: , , ,
6 comments

I början av mars la Socialstyrelsen fram förslag på nya riktlinjer för behandling av depression och ångest. Det har gått några veckor, men måste ändå kommenteras. I mycket korta ordalag går riktlinjerna ut på att hälso- och sjukvården i många fall bör ge psykologisk behandling och framförallt kognitiv beteendeterapi (KBT) vid depression och ångest, samt att bedriva ett effektivt omhändertagande vid första linjens vård. Argumenten för att psykologisk behandling  (läs KBT) får en sådan framskjuten plats är att KBT ger lika bra resultat som läkemedel både när det gäller individens symtom och möjligheterna att fungera på samma sätt som innan personen blev sjuk, men också att KBT till skillnad från läkemedel inte ger några biverkningar. 

Precis som i fallet med rehabiliteringsgarantin måste Riktlinjerna ses som ett ställningstagande för evindensparadigmet och i förlängningen ett ställningstagande för en forskningsdesign. Riktlinjerna kan man kanske också betrakta som en slags dekonstruktion av den psykiatriska behandlingsarsenalen, där detalj för detalj plockas ned och synas. De delar som inte mätts och befunnits dugliga enligt evidenskriterier rensas ut och de som är det får stå kvar. Det kan man kanske tycka är okej om saken handlar om industriell massproduktion. Frågan om metod blir här dock så ryckt ur sitt sammanhang att jag är benägen att hålla med Finn Bengtsson, som i en debattartikel i Dagens Medicin menar att budskapet är enfaldigt och farligt:

Klart är dock att ett försök att återgå till ett skadligt skyttegravskrig om vilken av alla fungerande behandlingsmodeller inom psykiatrin som måste sättas först bara kan vara till skada för psykiatrin och därmed dess redan utsatta och ofta hårt prövade patienter.

En ödmjukhet inför de många olika valmöjligheter som finns, och en förmåga att se behovet av att öka, inte minska, individanpassningen vid varje val av metod på egen vetenskaplig och/eller beprövad erfarenhetsgrund inom den vida psykiatriska behandlingsarsenalen ska i dag vara vägledande.

Det är ju precis frågan om att individanpassa de fungerande metoder som står till buds som vi som arbetar inom psykiatrin brottas dagligen med. På sina håll behövs det säkerligen att psykiatriska mottagningar kompletterar sin verksamhet med kompetens inom KBT, eftersom det är en beprövad och efterfrågad metod. Men signalerna från Riktlinjerna är inte att det behövs komplettering, utan snarare utresning och ersättning.

 

Lena Weilandt, enhetschef för nationella riktlinjer vid Socialstyrelsen, missar enligt mitt tycke totalt poängen när hon svarar på Finn Bengtssons kritik i DM. Istället för att medge att Riktlinjerna har ett märkligt antingen-eller-budskap försöker hon skydda den egna verksamheten med kommentarer om de använda metodernas förträfflighet. Dessutom hävdar hon att rekommendationerna att använda KBT istället för läkemedel gäller i huvudsak vid lättare depressioner, något man inte får intryck av om man tex. läser pressmeddelandet om Riktlinjerna. Men hon avslutar också med en helgardering:

 

En nationell riktlinje kan aldrig omfatta alla de behandlingssituationer som man som kliniker ställs inför – och det är inte heller avsikten med detta arbete. En nationell riktlinje är just en riktlinje och kan aldrig ersätta den ansvarige läkarens bedömning av den enskilda patientens behov.

 

…eller den ansvarige psykologens bedömning, måste väl tilläggas. Detta är en väl så viktig kommentar, som säkert tas emot både på det ena och andra sättet ute i psykiatri-Sverige.

 

Tongivande företrädare för dynamisk psykoterapi, Johan Cullberg, Rolf Sandell, Johan Schubert och Andrzej Werbart, kritiserar också den inslagna vägen som Riktlinjerna ger uttryck för i Läkartidningen. Förutom att varna för de konsekvenser dessa kommer att medföra, en utrensning av psykodynamisk terapi (PDT), kritiserar de även nedläggningen av Psykoterapiinstitutet samt ersättningen av utbildningen i psykodynamisk psykoterapi på KI med utbildning endast i KBT.

Hur löser vi problem, hur hanterar vi motsatta perspektiv? Cullberg, m.fl. ger inte uttryck för att det är en enkel fråga men menar att eliminering av den ena traditionen till förmån för den andra får lika ödesdigra effekter som att försöka få ihop en för liten resväska genom att klippa av de kläder som hänger utanför. De skriver:

 

Människan är samtidigt en biologisk organism och en meningssökande individ.

Vi vill att framtidens läkare och psykoterapeuter ska få redskapen att samtidigt hålla dessa skenbara motsättningar i sina händer.

Vi vill också att de ska kunna utveckla sin förmåga att välja och anpassa tillvägagångssättet i terapin till varje patients unika förutsättningar.

 

Individanpassning var ordet för dagen, tror jag. Men samtidigt, om psykodynamiker vill vara med i leken även i framtiden, om vi vill ha ett både-och-perspektiv inom psykiatrin, måste man bjuda upp till dans och gå halva vägen. Det behövs mer kvantitativ forskning på pdt-metoder. Det kan vi inte komma undan genom att vänta tills evidensstormen bedarrat. Kanske man kan föreslå ett ökat inslag av individanpassning i Riktlinjerna och ett ökat inslag av forskning på gruppnivå av dynamiker? Eller blir dessa motsatta perspektiv ohanterliga?