Pär Boork Blogg

Tyvärr är det nog så att det förekommer en hel del personliga korståg mot psykodynamisk psykoterapi för närvarande. Av de skribenter som kommit att sticka ut näsan allra mest i kölvattnet av Nationella riktlinjer för behandling av depression och ångest och i den allmänna debatten kring psykoterapi som förts i medierna under den senaste tiden hör definitivt Tomas Eriksson, docent, leg. läkare, specialist i allmän psykiatri. Tomas Eriksson spottar och fräser åt allt som heter psykoterapi och kastar ur sig mycket märkliga och okunniga påståenden.

I ett inlägg på Dagens Medicin den 22 april menar han att man bör ha en sund skepsis till KBT och att man bör tänka en gång till innan man massutbildar KBT-terapeuter, eftersom:

De vetenskapliga rapporter som åberopas till metodens försvar är svaga och långtifrån övertygande.

Tomas Erikssons befarar att entusiasmen över KBT skall komma att likna den som en gång rådde över psykodynamisk terapi. Han kastar ur sig att 4000 teraputer som utbildats i den terapiformen nu inte har någon naturlig arbetsmarknad, eftersom:

Numer är nästan alla nyanseade bedömare överens om att psykodynamisk psykoterapi inte är effektiv att bota någon enda psykisk sjukdom.

Inga referenser ges, ingen indikation om vilka dessa ”nyanserade bedömare” är, ingen kommentar om vilken typ av psykodynamisk psykoterapi som hänsyftas på eller vad som menas med att bota psykisk sjukdom. Som om detta okunniga smutskastande av psykoterapi i allmänhet och psykodynamisk psykoterapi i synnerhet inte vore nog, tar Tomas Eriksson åter till orda i Svenska Dagbladet under rubriken ”Psykodynamisk psykoterapi har ingen roll att spela”. Debattartikeln är en replik till Cullberg, m.fl. och den explicita agendan är åter att trycka till och göra ner psykoterapi i allmänhet och psykodynamisk sådan i synnerhet. Eftersom det inte finns oomtvistliga bevis för någon psykoterapiforms effektivit ställer Eriksson istället frågan om det finns någon psykoterapiform som är sämre än den andra. Med ett antal exempel på irrläror som enligt Eriksson lanserats av den psykodynamiska skolan menar han:

I själva verket är det sannolikt så att det är den hopplöshet som många patienter, anhöriga och läkare känt inför den psykodynamiska psykoterapin som berett väg för KBT. Entusiasmen inför denna terapiform bottnar nog mycket i att många är så trötta på de psykodynamiska resonemangen att de hälsar vad som helst som en välkommen ersättare. I jämförelse med den psykodynamiska terapin framstår KBT som en ganska harmlös behandling.

Är dessa debattartiklar skrivna bara för att provocera, eller uttrycker de någon sorts genuin ståndpunkt eller hållning i frågan? I den mån de är skrivna för att provocera uppfyller de helt sitt syfte. I den mån de är tänkta att uttrycka en genuin hållning i frågan blir jag förvånad och upprörd över hur en docent och specialistläkare kan uttrycka sig så onyanserat och okunnigt om sitt eget område – psykiatri. Och att dra fram det där med irrläror ter sig som ett riktigt skamgrepp när argumenten tryter. Pajkastning i sin tydligaste form. För att fullfölja det kunde man ju börja dra fram de irrläror som florerat inom läkarvetenskapen och påvisa dess ”skadlighet”. Det kommer inte att ske här. Tomas Erikssons debattartiklar är inget annat än ett eget personligt korståg mot psykodynamisk psykoterapi, något som varken gagnar debatten, yrkesverksamma inom området eller patienterna.