Pär Boork Blogg

Mitt under brinnande debatt kring de nationella riktlinjerna för behandling av depression och ångest kommer påpassligt idéhistorikern Karin Johannissons nya bok ut – ”Melankoliska rum”. Boken handlar om melankoli ur ett historiskt perspektiv, hur den aldrig försvinner utan dyker upp och gör karriär under olika namn, präglad av sin tid. Melankolin är ett gränstillstånd, menar hon och undersöker melankoliska tillstånd utifrån känslor som förlust, likgiltighet, sårbarhet, ångest och vilsenhet. I en intervju i DN säger hon:

– Jag tror verkligen att det som man i vid mening kallar melankoli finns hos de flesta. Det som intresserar mig är varför depressionerna har blivit så många och allt fler människor kallas och kallar sig deprimerade. Varför är vi så svaga för att krympa normaliteten genom att förlägga alltmer av det mörka och sårbara i medicinska diagnoser?

Hon lägger också ett genusperspektiv på frågan och menar att det tidigare var männen som ägde melankolin och att det nu är kvinnor som dominerar bland dagens deprimerade. Och i samma stund som den manliga melankolin bytte kön och blev kvinnlig depression förlorade han sin exklusivitet.

Karin Johannisson tycks ta upp riktigt intressanta frågor i sin nya bok som förtjänar att reflekteras över. Recention av boken finns här. Diskussionen kring normalitetens gränser, diagnoser och behandling mår bra av att belysas från olika håll. 

Aase Berg tog även upp ämnet på DN:s kultursidor nyligen under rubriken ”Helsjukt”. Där driver hon (den kanske något konspirationsteoretiska) tesen att läkemedelsforskare har börjat laborera med samhällsnormen för att normen skall bli just att ta medicin. Det finns en fara i att diagnosticera oro och frustration som kanske egentligen handlar om vanligt hederligt kritiskt tänkande eller kanske ett befogat samhällshat. Aase Berg menar, efter en genomläsning av ett antal böcker om läkemedelsindustrin, att det är marknaden som skapat de behov som gör oss olyckliga, tex. genom läkemedelsannonser som ”Live fully. Feel your best” och ”Skaffa ett bättre läge i Nextopia med hjälp av Paxil, en antidepressiv som ger dig `modet att drömma´ – `Your life is waiting!´”.  Det har börjat uppstå en paradox i läkemedelsföretagens verksamhet, menar hon och skriver:

Samtidigt som läkemedelsföretagen med sin forskning och utbildning verkligen hjälper svårt sjuka människor suger de i allt högre grad cash ur marknadsekonomins genomgripande manipulation av människans existentiella grundvalar.

Det är väl inte annat än mänskligt att vilja ha något enkelt att ta till, som ett piller, när man känner oro över att inte befinna sig inom normalitetens gränser. Problemet som både Berg och Johannisson målar upp är att dessa gränser tycks bli smalare och smalare. Psykoterapi är ju på tapeten och kommer att bli en allt vanligare behandlingsform på vårdcentraler och inom psykiatrin. Även om inriktningskriget kanske för närvarande handlar mest om vilka som kan suga mest cash ur den statliga kassakistan, kanske vi också, om detta någonsin lägger sig, kommer att få se en allt aggressivare marknadsföring inom detta område i framtiden för att suga cash ur människors oro över att inte befinna sig inom normalitetens gränser? ”Lev mer vitalt med pdt!”. ”Uppfyll dina drömmar med kbt!”. Nä, hoppas inte…