Pär Boork Blogg

I februari 2007 kom något så ovanligt som en randomiserad kontrollerad studie (RCT) med en manualiserad psykodynamisk behandling. Det var Milrod, Leon, Busch, Rudden, med kolleger som jämförde panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi (PFPP) med tillämpad avslappning (TA) i en studie med 49 vuxna individer (18-55 år) med paniksyndrom, med eller utan agorafobi. Resultaten visade att de som fått PFPP fick större reduktion i symtom, var i högre grad benägna att svara på behandlingen och hade bättre psykosocialt fungerande efter behandlingen. Studien är den den första i sitt slag där en manualbaserad psykodynamisk behandling undersöks experimentellt i ett sampel med paniksyndrom.

Senare under 2007, i juni, presenterade Milrod och forskargruppen kring henne ytterligare analyser av materialet och man undersökte då om förekomst av personlighetsstörning modererar effekten av PFPP. Av de ursprungliga 49 deltagarna bedömdes ungefär hälften uppfylla kriterier för någon personlighetsstörningsdiagnos och av dessa befanns 4 av 5 ha en diagnos inom kluster C (fobisk-, osjälvständig- och tvångsmässig personlighetsstörning). Det visade sig att förekomst av kluster C diagnos modererade effekten av PFPP på så sätt att dessa individer förbättrades mer i PFPP än de som inte hade någon kluster C komorbiditet.

I mars innevarande år presenterade Klass, Milrod, Leon, Kay, med kolleger ytterligare en studie på materialet. Denna var av mer undersökande karaktär och studerade om interpersonella förluster inom sex veckor före insjuknande i panikstörning modererade effekten av PFPP och TA. Tre fjärdedelar av deltagarna rapporterade sådana händelser och resultaten visade rakt emot hypotesen att interpersonella förluster inte modererade utfallet av PFPP-behandlingen. Däremot fann man, intressant nog, att interpersonella förluster modererade effekten av TA. De som hade upplevt interpersonella förluster kort tid innan behandlingen förbättrades mer i TA – en behandling som inte fokuserar på detta tema.

Som förespråkare för ett multiperspektiv inom psykiatrin tycker jag att det är särskilt intressant med välgjorda experimentella studier där man undersöker moderatorer. Även om underlaget är något magert i detta fall (49 deltagare) var det tydligt att PFPP fungerade bättre än TA betraktat ur ett grupperspektiv. Men det fanns också olika dimensioner av information i materialet som förtydligade och nyanserade det resultatet. Individperspektivet visade att både förekomst av personlighetsstörning och interpersonella förluster inverkade på behandlingsprocessen. Kunskap både om grupp- och individperspektivet behövs verkligen om vi skall kunna göra kvalificerade bedömningar om vilken terapi som passar bäst och i vilket läge.

Manualen för PFPP finns sedan tidigare på engelska men finns nu även på svenska, översatt av Madis Kajandi. För oss som arbetar med barn- och ungdomar finns även en bok som behandlar det av Milrod, Busch och Shapiro.

Referenser:

Milrod B, Leon AC, Busch F, et al. (2007). A randomized controlled clinical trial of psychoanalytic psychotherapy for panic disorder. Am J Psychiatry. 164: 265-272.

Milrod B, Leon AC, Barber JP, et al. (2007). Do comorbid personality disorders moderate panic-focused psychotherapy? An exploratory examination of the APA Practice Guideline. J Clin Psychiatry. 68:885-891.

Klass, E. T., Milrod, B. L., Leon, A. C., Kay, S. J., Schwalberg, M., Li, C., Markowitz, J. C. (2009). Does interpersonal loss preceding panic disorder onset moderate respons to psychotherapy? An exploratory study. J Clin Psychiatry. 70 (3): 406-411.

Milrod, B. L., Busch, F., Cooper, A. och Shapiro, T. (2008). Psykodynamisk behandling vid panikstörning. Lund: Studentlitteratur.

Milrod, B. L., Busch, F. N. och Shapiro, T. (2004). Psychodynamic approaches to the adolescent with panic disorder. Malabar, Florida: Krieger Publishing Company.